Idrottsutveckling

Nu e det dags!!! En ny säsong av sand i håret, repiga solglasögon och svettiga kroppar täckta av sand står för dörren och Långviken lär bli årets skådeplats för den som vill kombinera världens bästa sätt att sola kombinerat med motion. Jag kommer vara där och många med mig, hoppas även att vi ser dig där ett par gånger i sommar!

Big walls är enorma bergväggar som tar mycket tid att bestiga. Exakt
var gränsen går för vad som är en big wall och vad som inte är det, är
svårt att se eller definiera. Det bygger på två kriterier: tid det tar
att klättra väggen och hur hög och brant väggen är.

För att erhålla klassificeringen big wall ska den ta det
genomsnittliga replaget två dagar eller mer att
klättra. Den mest klassiska av alla big walls, El Capitain,
tar de mest populära lederna i genomsnitt fyra-fem dagar. Dock har
t.ex. El Capitan klättrats på under två timmar, vilket gör att tiden
inte kan fungera som det enda kriteriet.

En big wall är i snitt omkring en kilometer hög, vissa få upp mot en och en halv kilometer och den största är
upp emot två kilometer lång. De är väldigt branta, och ger ett oerhört massivt och
obestigbart intryck. Enligt vissa är det inte en big wall om man inte
känner sig “illamående liten” när man står nedanför.

Yosemite är känt för stora klippväggar, så kallade big walls och är ett mycket polulärt område för klättrare. El Capitain och Half Dome, med sina kilometerhöga, lodräta granitväggar, är de största och mest kända. El Capitan blev först klättrad 1958 avWarren Harding m. fl. via leden “The Nose”. Leden är nu en av världens mest kända klätterleder och fungerar för många som inkörsport till big wall klättring. Mer om big wall klättring i morgondagens utläggning.

Inomhusklättring är en imitation av klippklättringen som används som träning de tider på året då det inte är lämpligt att klättra på berget utomhus av olika anledningar. Oftast bedrivs inomhusklättring på topprep vilket ger hög säkerhet och då kan man finslipa teknikerna för att förflytta sig mellan olika positioner. Dessa tekniker kan man sedan praktisera under säsongen ute på berget. På senare år har det vuxit fram klätterväggar på var och varannan skola i Sverige och det har blivit allt mer populärt bland idrottslärare att ta med sig barn och ungdomar för att klättra. Detta kommer givetvis att betyda ett uppsving för klättersporten i framtiden men tyvärr har jag märkt att det är svårt att få med sig folk ut till berget eftersom de tror att det är mycket farligare utomhus, vilket för visso stämmer men det gäller bara att vara försiktig.

Klippklättring är ett samlingsnamn för tre olika dicipliner inom klättringen som sins emellan skiljer sig radikalt åt men de har det gemensamt att de bedrivs på klippor. Först ut är traditionell klippklättring som oftast kallas topprepsklättring eller bara klättring. Ofta använder klättraren egna kilar för att säkra sig i berget och detta kallas konstigt nog kilklättring. Lederna brukar ligga mellan 15 – 20 meter och är ofta graderade i svårighetsgrad. Nästa diciplin är sportklättring som beskrivs under egen rubrik i den här bloggen och den sista diciplinen kallas artificiell klättring. Artificiell klättring karaktäriseras av att utrustning används för att ta sig upp för berget t.ex. repstegar.

Isklättring är en form av artifciell klättring där man liksom vid aid klättring använder utrustningen för att underlätta klättringen. Till skillnad från aid klättring så använder man inte repstegar utan istället isyxa och stegjärn. Säkringen skiljer sig även den från övriga metoder och påminner mest om att klättra på borrbult eftersom man använder sig av s.k. isskruvar. Is är ett betydligt mycket mer poröst och instabilt underlag än klippväggar så därför använder man sig ofta av säkringsmetod med dubbelrep eftersom detta ger ett mjukare fall och säkrare klättring. Isklättring kan praktiseras men utbudet är mycket begränsat.

Benämningen alpinklättring används som samlingsnamn för all klättring som sker i alpin miljö. Det är ofta en kombination av olika underlag att klättra på t.ex. klippa, is eller snö. Många olika faktorer påverkar svårighetsgraden i klättringen. Exempel på påverkande faktorer är väder och framför allt väderförändringar, lutningsgrad på berget samt tillgång på steg och grepp. I Sverige finns det inte överdrivet många ställen där man kan ägna sig åt alpin klättring utan oftast sker det utomlands t.ex. i Alperna eller Himalaya.

Topprepsklättring er en form av sportklättring som man brukar betrakta som nybörjarklättring. Det innebär att en erfaren klättrare leder upp repet och fäster det vid en s.k. toppsäkringspunkt. Därefter firas han ned och på nedvägen plockar han ur säkringspunkterna han använt på vägen upp. När klättraren sedan klipper ur repet låter man det sitta kvar för att mindre erfarna klättrare istället ska kunna koncentrera sig på klätterteknik istället för att oroa sig för nästa säkringspunkt. Används i stort sett alltid vid inomhusklättring.

Som namnet antyder är bouldering en del av klättersporten där man håller sig på stora stenbumlingar (boulers) som är tillräckligt stora för att ge en utmaning att klättra på. Ofta erbjuder bouldering en mycket tuff klättring med stora utmaningar och ställer höga krav på fysisk styrka och teknik. Eftersom boulderproblemen ofta är relativt korta så ställer bouldering inte lika höga krav på uthållighet som traditionell klippklättring gör.

En annan sak som skiljer mycket mellan klippklättring och bouldering är utrustningen. Eftersom man inte använder rep när man bouldrar behöver man heller inte sele, rep eller annan utrustning som är nödvändig vid klippklättring. Den enda utrustning som är oumbärlig vid bouldering är klätterskor och talkpåse samt en borste för att rengöra greppen med. En utrustningsdetalj som många boulderklättrare använder sig av som inte förekommer inom klippklättringen är s.k. crashpads. Detta är stora mattor som används som falldämpning vid okontrollerade fall.

Sportklättring

Benämningen sportklättring innebär att man klättrar på välkända klippor som har preparerats sedan tidigare med så kallade borrbultar. Borrbultar definieras som punkter som förberetts för att fästa kabinhakar med slingor i som repet sedan löper igenom. När man sysslar med sportklättring är det sällan man klättrar så pass långa leder att man klipper ursäkringen under klättringen utan att man snarare fullföljer hela leden för att sedan firas ned av andramannen. Väl på marken klipper man ur säkring och rep och skifftar dessa mellan sig. Vid slutet av en led finner man ofta förberedda firningspunkter som man då räknar som slutet på leden.